söndag 4 november 2012

Thoughts on effectivity

Så effektivitet fungerar ju på ett lustigt sätt. I varje fall när det kommer till kreativitet.
 Det finns några saker som måste stämma in; man får inte vara för hungrig, helst inte trött eller stressad och gärna ska man begränsa sig själv lite.

Jag har gått i två veckor och tänkt att jag ska skriva ett soli till min ensemble (en instrumental del) och om jag hade tid skulle jag även arrangera upp hela låten jag tagit mig an (Have you met miss Jones). Men det har inte fungerat alls, jag har tänkt på det varje dag, det står på alla mina "att-göra" listor och jag har fått fruktansvärt dåligt samvete av att det aldrig blir av trots att jag ägnat så mycket tankekraft åt att planera det. Så idag satte jag mig ner, jag hade 20 minuter innan mitt rep började. Skrev en slask, kastade bort den, skrev en ny slask, var på väg att kasta bort den med, men när jag insåg att det var 10 minuter till repet tvingade jag mig själv att behålla den och göra det bästa av den.
Efter repet kom jag på att jag kunde sätta mig i 20 minuter till, klockan var 10.30 och man vill ju gärna komma hem innan midnatt. Så på de 20 minuterna skrev jag klart hela solit och med lite extra tid arrangerade jag upp låten.

Så hur kommer det sig att man (eller jag) jobbar bättre om jag får lite begränsningar och press? Varför accepterar man fler idéer när man har en tid att passa? Man har väl helt enkelt inte tid att vara pjåkig och perfektionistisk så man gillar läget och får analysera efteråt istället.

Jag kan känna att det är ungefär som att rita i lågstadiet. Om läraren säger att man får rita vad man vill så har man ingen aning om vad man vill rita. "Vad vill jag säga med den här bilden? Vad tycker jag är snyggt?" Men om man får ett tema, till exempel en blomma, så kan man tolka det helt fritt och i slutändan blir det kanske ändå inte blomman som är i fokus. Spännande.

Nu blir det bara att organisera upp stämmorna till solit och skriva ned dem, sedan är jag klar.
Tekniskt arbete, sånt gillar jag.