Saturday, February 2, 2013

Recital, new tune and philosophical questions!

Ny låt! Klicka in er på fliken Musik och lyssna till live-versionen av Window!

Min recital fick fantastisk feedback! Musik handlar ju verkligen om att bygga upp en känsla för den som lyssnar, och det blir så tydligt när man står på scen. Jag har aldrig känt mig så bekväm tidigare. Fick chansen att spela med fantastiska musiker och stämningen var så otroligt inspirerande. Kunde inte tänka mig när jag stod där att vi skulle sätta hela setet på två och ett halvt rep! Särskilt inte i och med att jag har varit fruktansvärt sjuk hela veckan innan också!

Men jag vill fortsätta berätta om att stå på scen, för det intresserar mig så mycket. Vad är det som gör att människor blir fästa vid något? När man vill berätta en historia för någon så har man ju ingen press på sig att den måste vara fantastiskt bra eller något extraordinärt. Man vill bara dela vad man har varit med om eller tänkt på. På samma sätt borde ju musik vara, eftersom man delar med sig av en känsla eller något man har varit med om. Bara att språket man pratar är musik istället för svenska, eller engelska. Och när historien hamnar i fokus så vill folk lyssna, tror jag iallafall. Jag har heller aldrig känt mig så bekväm med att prata inför en hel bunt med människor på en gång. Trots att jag inte hade något förberett på papper så hade jag tänkt ut små historier som jag ville berätta om låtarna, och när jag stod där på scen så mindes jag vad jag ville säga. Jag såg historien framför mig och berättade den. Samma sak hände idag på min performance workshop klass. Vi skulle presentera oss själva för klassen (och förra veckan hade vår lärare Tiger Okoshi gjort en helt otrolig presentation om sig själv. Inte bara skrapat på ytan såsom: "I'm a trumpet player" utan han berättade anekdot efter anekdot.) och jag tänkte "Hur sjutton ska jag kunna prata om mig själv så att folk blir fästa och minns vem jag är?" Jag hade några saker jag ville prata om. Min resa till Berklee, men också dela hur jag känner mig, att jag ibland tvivlar på musiken och inte vet vad jag ska göra, men på något vis alltid kommer tillbaka till den.
Så jag började prata om vad jag tänkt på, och sedan flödade pratet. Det var som om orden bara kom till mig i en berättelse och folk lyssnade och jag tror att de kände igen sig också. Det handlar ju om kontakt. Att få kontakt med någon eller några, på tre minuter. Och att inte bry sig om vad som är bra eller dåligt. "Kommer folk att gilla vad jag har att säga?" "Låter jag dum?" "Tänk om de kommer skratta åt mig?" Om man låter sig själv tänka sådana tankar så glömmer man ju totalt bort vad man skulle prata om ifrån början och fokus hamnar istället på "bra och dåligt" och på ego, även för lyssnaren.

Men lätt är det ju aldrig. Jag såg en recital idag med en bekant till mig, och han var så fruktansvärt nervös. Han hade en fusklapp som han läste ifrån, men trots att han läste orden som stod på den så glömde han bort vad han skulle säga (jag klandrar honom inte! Har också så många tillfällen när jag glömmer vad jag ska prata om). Men så fort han hade bandet bakom sig spelandes så hade han inga problem med att prata. Det är som att tystnaden och vetskapen om att allt ljus är på en själv gör att man börjar tänka på vad folk vill höra och så tappar man bort vad man ska säga.

Om ni har några kommentarer om det här uppskattar jag verkligen att ni kommenterar!
Vad är det som gör att folk lyssnar? Varför får man rampljus feber? Vad är vi rädda för?

No comments:

Post a Comment