Övningsnoja

Jag får lite panik, när jag tänker på hur mycket jag plötsligt ska göra i sommar och hur många människor jag ska träffa. En del av mig vill bara låsa in sig på ett övningsrum och öva och bli världsbäst på att sjunga och spela! Så idag när jag har en liten ledig dag från gig och annat så tänkte jag: "Hurra, nu ska jag öva 4 timmar i sträck!" Men när jag kommer till övningsrummet ser jag att John är inloggad på Skype så vi pratar en stund, kanske 40 minuter och han har övat hela natten! Jag blir fett inspirerad men också lite stressad över att jag sitter och pratar när jag kan gå och öva. Men han ger mig en nice forward motion övning så på det hela känns det bra. Sedan övar jag forward motion i kanske 30 minuter, tills jag får ett sms av Sara som vill bo med mig i Boston. Jag kommer av mig och messar med henne och skriver till Stian om boendesaker. Sedan försöker jag börja öva igen. Sitter kanske i 20 minuter till innan jag inser att jag är väldigt hungrig. Har nämligen inte ätit någon frukost. Halsen är också lite trött, så jag ger upp och går upp till längorna för att få i mig mat.

Det är så svårt att hitta en balans mellan övning, spel och annat. Jag vet att jag har en uppförsbacke i början, innan jag kommer igång. Det är precis som att jogga, man springer och tycker att det är jätte jobbigt i tio minuter, men om man kommer över den tröskeln så kan man springa hur länge som helst sedan! Det är dit jag vill komma, men det är svårt att ta det där första steget till att sätta sig i övningsrummet när man inte är så pepp. Sedan är det ju det där med att ha folk omkring sig hela tiden också. Man blir distraherad av alla möjliga saker som händer. Baka pannkakstårta, titta på film, umgås, spendera tid tillsammans. Sådant är ju jätte kul, men min övningsnoja växer. Jag bara hoppas innerligt att jag kan öva när jag kommer hem till Stockholm, att jag får in en bra rutin på att gå upp på morgonen, kanske ta en promenad och sedan sätta mig, gärna i timmar och faktiskt lära mig något.

Jag vet inte om de här känslorna är bra eller dåliga att ha. De säger ju att jag vill någonstans, men de kan också stressa upp mig väldigt mycket. Kraven är höga och tiden är knapp. Känner du igen dig? Är det något typiskt konstnärs-själar att hela tiden sätta krav på sig själva eller finns det hos alla? Någonstans tycker jag att krav är bra. De får mig förhoppningsvis att jobba hårdare... Men nu är det lite för mycket.

Funderar på om jag ska ge övningen en chans till när jag har ätit. Bättre omständigheter, mindre distraktion. Vi får se. Belöningen för försöken blir iallafall att gå på Boda Borg ikväll, ett slott med massor av hemliga pussel i. Berättar mer om det senare!